Att vara en mamma.

Jag minns så väl att hon bröt ihop, min mamma, den dagen jag flyttade till min första egna lägenhet.
Hon satt på bron med sina virkade tofflor och grät, kedjerökte gula blend.
Jag flyttade inte längre än 1500 meter.

Min lägenhet var mysig och inredd med sånt som jag hittat på en soptipp. På den tiden fanns det hederliga soptippar med fina saker. Man kunde fynda emaljerade baljor och sockerlådor av trä, sånt som är dyrt att köpa på loppis idag. Inte så långt bort från mamma och pappas hus fanns det en sån soptipp och där var sakerna uppställda fint på sidan så att folk kunde ta det som de ville ha.
En gång var det en som fyndade tre kattungar som låg och sov i en kartong.

Min första riktiga middag i lägenheten var nån underlig rätt med ägg och tonfisk som skulle vara i ugnen. Jag bjöd mamma och pappa och de sa att det var det godaste som de ätit, men ändå åt de inte upp maten. Inte jag heller, för det smakade underligt.

Hur som helst så minns jag mammas tårar när jag flyttade.
Själv kände jag mig lättad och fri. Att äntligen få leva i ett eget hem där jag fick bestämma allt. Jag spelade Nazareth högt på min lilla stereo som jag köpt på konsum, jag tjuvrökte och jag hade en liten svart/vit tv som jag fått, och som hade usel bild.
Efter nån vecka fick jag en blyertsgrå kattunge som fick namnet Kjell och jag älskade denna katt så gränslöst mycket. Frid över hans minne!

Nu är jag som min mamma.
Sen Hajen flyttade till Stockholm så har jag åldrats tusen år.
Mitt hår har blivit tunt och glanslöst och jag känner mig ständigt mer eller mindre rädd.
Jag har fått panikångest.
Jag kan inte längre skydda henne.
Jag vet inte vad hon gör.
Jag måste lita på att det som sägs i telefonen är sant.

Jag renbäddar hennes säng här hemma även fast jag vet att hon inte kommer att ligga där på länge.
Jag pyntar, vattnar blommor och sitter på hennes sängkant och gråter floder som rinner ner i trägolvet.
Jag luktar på hennes kläder och viker dem i fina högar.
Jag prövar hennes läppglans och kramar ibland nallen Greger som sitter och väntar i fåtöljen i hennes rum.
Jag vill inte att folk ska vara i hennes rum, det ska kännas som om hon kommer hem vilken sekund som helst. När en klåfingrig styvbror med kärlek för smink och annorlunda kläder smyger in i hennes rum för att snoka så känner jag en lust att vråla ett lejonvrål. Jag vill inte att någon ska röra hennes saker.

Jag känner en avund och ilska över alla med fler barn än ett och som har ungar som inte flyttar så långt bort.
Jag önskar att hon vore tre år igen och bodde kvar här hemma.
Jag vill ha tillbaka det jobbiga, jag vill sitta i ett kallt ridhus i februari och se henne rida på en ponny, jag vill höra hennes irriterande musik strömma ut genom hennes dörr, att tonerna ska rinna över tröskeln. Jag vill ha hennes  hår i handfatet, kvarglömda tekoppar på fönsterposten, korviga strumpbyxor i tvättkorgen och alla hennes jackor i hallen.

Medan hon försöker rota sig i en annan stad som är blåsig och kall, så känns det som om jag går här hemma och dör. Som om jag vissnar.

På tisdag kommer hon kanske hem.
Önskar det vore tisdag idag, och att jag kunde frysa tiden direkt hon kliver ur bussen.

Att föda barn gör inte ont, det onda kommer när de flyttar!

/ Tvivelaktig figur.

Isvindar över kvarken..

Hittade ett muntert inlägg som jag skrev i början av hösten! Postar det nu, som motvikt till alla pysselbloggar, träningsbloggar och "köpdiglycklig"-bloggar. Tjofaderittan...följ med in i mörkret, världen är ond :)

Idag när jag gick med hundarna så kunde jag höra hur löven föll från träden.
Det var som om någon spelade på ett litet leksakspiano....det klirrade när löven stötte mot grenar och andra blad. Det var då som tankarna föll på plats och jag sa högt för mig själv,  inuti mitt huvud, att världen är ond.


Det har jag vetat i hela mitt liv, att världen är en farlig lekplats, en lömskt ställe att födas på.
De som alltid ska framhäva att det finns en godhet i människan, är oftast de som blir mördade först.
Jag tror på att det finns drakar som är kedjade, som står och slänger med sina stora skallar och bara väntar tills den dagen då det som tjudrar dem brister.
Jag tror på svartalverna, som ligger i mossan i betraktar dig där du går...
Jag tror på det där människorna som har en bröstkorg full med tankar som inte är goda. De som sitter på caféet på Obs stormarknad, och som iakttar barnen som går förbi med deras föräldrar. De vill så gärna få lägga sina händer på dessa barn, skada dem, slita sönder dem, förnedra dem, fota dem, låta deras små kroppar stilla deras hunger.

Världen är så full av vackra platser.
Men jag har vetat i hela mitt liv att man måste se sig om. Lägga märke till dem som finns i samma rum, i samma buss, på samma plats. Mest troligt är de snälla och vill dig inget ont, men det där som skaver kan så fort bara smyga sig in och överrumpla dig om du inte är beredd.

En del säger till mig, att jag inte kan gå omkring och tro att alla vill en ont...
De flesta är ju så snälla, säger dom, och ler med hela ansiktet...
Jag vet det redan, att de flesta är fina och hederliga, men jag vet också att många inte är det.
Mot dessa människor har jag en ständig beredskap, jag släpper inte in dem.

Jag tror på vildvittror som ljudlöst kan svepa över byn.
Jag tror inte på ett liv utan prövningar.
Jag vet att cancer, elände, sjuka fantasier, alkoholskadade barn och knivskadade ryggar existerar.

I min värld finns det inga kärleksbarn som kan lappa och laga ihop sina dysfunktionella föräldrar.
De som missbrukar och får ett lyckligt slut kan man räkna på en hand och de som skryter på Facebook över sina insatser de gjort för tiggarna,har inte gjort detta av omtanke för tiggarna. De har gjort det för att själva framstå som den godaste godheten av godhet..... och i min värld så är det en form av ondska.

Vi går omkring på denna jord och drömmer om mera kläder, en nyare bil, resor till Dubai och att bygga nytt, men vissa dagar så känner jag bara så intensivt att det finns en kattdräpare i närheten. En sån som bränner hål på valpars ryggar med en cigarett, som slår sönder en nosrygg med metallhaken på kopplet, någon som förgriper sig på kalvar och hästar, någon som medvetet svälter sina får.

Det kommer alltid att finnas otäcka människor.
Och jag känner lukten av dem.

Detta är till dig, du som föddes med en glugg mellan dina framtänder.

Jag har en vän, och en kollega som ser ut som en daggmask med gördel när hon har på sig en bikini. 

Hon har rött hår, korta ben och redig glugg mellan framtänderna. 

Hon har stundvis ett ovårdat språk och verkar kunna hur många ordspråk som helst som hon lärde sig av sin mor när hon växte upp i en by utanför Piteå. 

Min vän kan sucka från tårna och säga "Fitta som fitta om än den sitter på en gris" eller så säger hon "Tro för fan inte att det fanns en mening med ditt liv när du föddes, den får du själv se till att skapa"...

Min vän vill inte att man daltar och pjoskar, utan man ska tala ur skägget. Gör man det så spricker ansiktet upp i ett stort leende och man ser hela den där gluggen mellan framtänderna. 

Min vän älskar att träna, hårt, brutalt och gärna tidiga morgnar när vi vanliga människor kämpar för att vakna. Ibland är det så satans provocerande när hon bestiger kebnekaise i snålblåst och regn och man vet att man själv knappt skulle överleva bilfärden till Nikkaloukta. 

Trots att hon tränar konstant har hon ändå spinkiga vader, som knappt fyller ut de smalaste jeansbyxbenen i världen. Riktiga storkvader har hon...

Denna vän är rastlös, och naturligtvis har hon besökt länder som man i hemlighet drömmer om.

Hon stack till Kanada när hon var 16 för att baka muffins. Det är ju sådana historier man själv skulle vilja kunna berätta. Det går liksom inte att bräcka hennes äventyr som hon har haft i livet. 

Att man själv bott några månader i en fuktskadad husvagn i skogen med två egyptiska takråttor imponerar inte på någon. 

En gång var hon i USA och bodde på ett slitet motell när polisen stormade in och tryckte upp henne och hennes kompis mot väggen och de blev så rädda att de kissade på sig. Det visade sig senare att polisen hade stormat fel rum, men ni hör ju, vilken djävulskt spännande historia att berätta för barnbarnen, eller kollegorna eller nån annan man vill impa på. 

Min vän är en lojal kvinna och hon tar strid för de små, eller för gubbarna med delirium eller för kvinnorna som ständigt blir offer för männen, de män som oftast utvecklar ett delirium nåt år senare. 

Hon känner alla som arbetar med människorna som befinner sig i samhällets skuggsida. Hon ringer och ordnar. Min vän är en fixare. Fan vad hon fixar hela jävla tiden, vi andra hinner inte med för vännen verkar alltid gå på raketbränsle. Det kryper och pillrar i den där lilla kroppen och hon springer i korridoren så det röda håret står rakt ut. Hon hinner inte äta alla dagar när hon jobbar, utan nöjer sig med ett ägg. Ett enda jävla ägg. Fan så irriterande när man själv är konstant hungrig fast man nyss ätit.

Ibland skriver vännen komihåg lappar med en snirklig handstil...

Sån där handstil som jag kan tänka mig att de lärde sig när de gick i skolan i Piteå. 

Hon kunde inte ens "svenska" när hon började i första klass, utan pratade ett sånt brett pitemål att lärarinnan nästan blev förbannad. 

Vännen fick lära sig att tala som "riktigt folk" när hon började skolan. 

Idag, 2016, så kan hon ibland svära en harang på sin dialekt. hon knyter näven och knirkar ihop underkäken till ett grin, så man ser alla tänderna där inne. 

Två ungar skaffade hon också när hon var ung. 

Hon fick en stillsam och mycket vacker pojke som spelar gitarr och sjunger. En sån där intelligent figur som kan en massa svåra ord och som läser en skitjobbig läkarutbildning. En sån där pojke som man önskar att Hajen kunde gifta sig med för då skulle hon för evigt vara trygg. 

Vännen och jag försökte pussla ihop dem en gång, men det gick inte alls. Fan. 

Sen fick hon en dotter, som blev lika galen som sin mor. En dotter som inte alls sitter på en bänk och ler blygt, utan en dotter med rött läppstift som brottar ner män och tar stryptag, böjer deras armar i konstiga vinklar så att de inte får luft. En dotter som går ner i spagat som om det vore en jävla baggis, en dotter som räddar liv hela dagarna och som har stirrat ner i en öppen bröstkorg utan att förlora fattningen. Hon fick en sån där modig dotter, som sin mamma, ett sånt där barn som vågar gå genom eldar utan rädsla för att bränna sig. 

Hon har en sambo också som kör en fånigt liten bil. Om man vill skoja till det så kan man säga att det nästan krävs att man ska vara gynekolog för att ta sig in i bilen. Han gillar att städa, är allergisk mot katter och verkar stå ut med att leva med min vän som tammefan aldrig sitter still. 

Men denna vecka fick jag lära mig något nytt av min vän, och min kollega...

Jag fick veta att hon har portvakter i sin kropp, nästan som små "watchers on the wall" vakter, små Jon Snow kopior som vaktar och bevakar så att inga elaka celler ska ta sig ut till hennes lymfsystem.

När hon berättade om sin portvakt som bor nära hennes vänstra bröst så blev jag häpen. Jag är 42 år och har aldrig vetat att de funnits. Nu tänker jag på dem flera gånger varje dag och jag hoppas att mina vakter är lika fantastiska som min väns. 

Min vän står inför sitt livs utmaning...

Hon ska upp i ringen...

Hon ska bestiga ett berg högre än K2..

Med sina glesa framtänder ska hon slita strupen av draken Katla.

Och vi vet att hon kommer att göra det.

Chocken har lagt sig nu, det har gått en vecka sedan hon berättade att hon har fått en spindel i sitt vänstra bröst. Vi snörvlade och grät på jobbet, googlade prognoser i smyg, var livrädda, kände tacksamhet att vi får göra mammografi i Sverige, vi klämde på brösten på nätterna när resten av familjen somnat och vi var rasande för att livet kan vara så jävla orättvist. 

Den enda som inte har gnällt är vännen våran, hon som faktiskt är sjuk. 

Hon ser ingen orättvisa i detta, för livet har lärt henne att rättvisa inte finns. 

Hon bokade en resa till Cypern i stället, och en tripp till Stockholm och kollade upp kungsleden och lärde oss om de fantastiska portvakterna som finns i våra kroppar. 

Gudarna ska veta att hon är saknad varje sekund som hon kommer att vara sjukskriven.

Denna omöjliga människa som kan springa så fort med sina jobbsandaler. 

Hon som hänger arbetsklänningen på en galge i duschen. 

Hon som är så fruktansvärt dålig på att dölja sitt skryt när hon tagit blodprov på en mycket svårstucken patient. 

Men snart är hon tillbaka igen, det vet vi alla, och jösses amalia vilka historier hon kommer att mata oss med.

Glöm inte bort att leva!!

/ Tvivelaktig figur

Så är dagen kommen..

I morgon flyttar Hajen.
Jag har ju vetat det sedan den dagen hon föddes.
När jag såg henne i kuvösen så såg jag de små knölarna på hennes skulderblad, som små tulpanknoppar. Jag förstod direkt att jag fött en unge med vingar och att de tids nog skulle börja växa och spränga under huden.
När hon var nio år så deklarerade hon att hon skulle flytta till Boston, eller kanske New York, fast mest troligt till Paris och kanske var det den natten som vingarna sprack fram under hennes tunna hud. Spretiga och mjuka fjädrar, som dun.

Så i kväll så går jag omkring i Kråkslottet och gråter.
Känner mig förkrossad och stolt på samma gång.
Känner mig livrädd och trygg.
Önskar jag kunde beväpna henne, ge henne en liten kniv som hon kunde hänga runt halsen.

Hade jag pengar så hade jag lejt livvakter, stora starka livvakter med ett pistolhölster under kavajen och en öronsnäcka där de kommunicerar med varandra. De skulle ha tränade ögon och tackla undan alla otäcka män som närmar sig henne och kanske skulle det dra sitt vapen och skjuta någon i knäskålen som betedde sig respektlöst mot mitt barn.

Mitt barn. Mitt enda barn. Mina hönsnerver hade nog inte pallat fler.

Hur ska jag kunna somna här i djupaste Norrland när jag inte vet med säkerhet om hon ligger i sin säng?
Hur ska jag kunna handla blåbärssoppa till henne när hon blir sjuk?
Hur ska vi kunna gräla och diskutera med varandra när det kommer att skilja massor med mil mellan oss?

Jag tänker så ofta hur jag kunde få en unge som inte är lik mig på en fläck.
Medan jag helst vill ha powerskor och gå omkring i den norrländska leran så vill hon gå omkring med klackskor och se städerna.
Medan mina lungor behöver luft som bara finns under höga tallar så vill hon andas luften som cirkulerar runt betonghusen.

Fy fan så eländigt det känns i mitt hjärta nu.
Tackar gudarna att hennes Gudmor och min vän följer med till flyger i morgon.
Hon får sopa ihop mina spillror när jag vinkar av mina finaste Hajunge.

/ Tvivelaktig figur.

You know nothing Jon Snow

Vad jag önskar ibland att människor skulle kunna läsa mina tankar.
Att de skulle ta sig in i mitt hjärnkontor och få allt serverat på ett silverfat.
All information i mitt huvud skulle föras över till deras skallar, och jag skulle inte behöva göra ett enda dugg.
Vore det inte en bra grej egentligen? Den här teatern som folk spelar inför varandra dagligen skulle upphöra, för det vore liksom ingen idé!

Min sommar har varit innehållsrik.
Jag har varit till Paris med Hajen och hennes farmor. Den resan kommer jag att leva på länge, för det var där jag fick lära mig att jag måste släppa taget om Hajen. Hon är inte liten längre. Hon vill bort och flyga iväg över hustaken. Jag har ingen som helst rätt att hålla henne fången, vad än jag tycker och känner.
Nu måste hon få göra sina misstag, hitta sina kärlekar och dricka sin champagne.
Jag varken kan eller får hindra henne, jag får sitta i kråkslottet och pressa mina händer mot mitt hjärta för att det inte ska slå sig ut ur min bröstkorg.
Fan vad jag känner mig rädd!
Om några veckor flyttar hon, till Stockholm...
Tack och hejdå!

Slalomkungen och jag har haft två veckor semester ihop. 14 dagar. 336 timmar. ca 20160 sekunder.
Av dessa dagar, timmar, sekunder så har vi inte varit ensamma i en enda sekund.
Det vi i hemlighet hade planerat blev liksom inte av.
Snart åker han till Stockholm och München och jag inleder med att jobba tre helger och mörkret sänker sig över byn. Skolan början och tjatet om läxor, gympapåsar och att de under 16 ska lägga sig att sova för det är skola i morgon.
Höstkyla, älgjakt, frost och ett satans tjatande om "Vad blir det för mat, när ska vi äta, vad blir det för mat, vad ska vi äta, vad blir det för mat vad ska vi äta????"

VI SKA ÄTA ALLA JÄVLA GRÖNSAKER SOM VI HAR ODLAT SOM SATAN HELA SOMMAREN. DET SKA VARA LÖK, SQUASH, GURKA, TOMAT OCH BASILIKA DAGLIGEN FRAM TILL DEN 17:E DECEMBER OCH DÄREFTER BLIR DET DEN LOKALA GRISBONDENS GRISFÖTTER KOKTA I GELÉ.

Såja, nu har jag avreagerat mig.
Jag blir bara så jävla sårad när ingen vill äta min squash, men det går jävligt bra att äta en roadkill-burgare från Donken.

Fy tusan vad trist att blogga när man känner sig arg och trött.
Det får bli ett glas sprite zero, en skål popcorn och fem avsnitt av game of thrones istället, kanske somna i fåtöljen som ett kadaver och vakna efter 03.00!

Guds frid!

/ Tvivelaktig figur.

Med ett jubel brister trädets knoppar...

Ni människor som inte är spretiga, ni som har tid att låta brödet jäsa, ni som kan städa ett hus systematiskt utan större missöden, ni som som inte samlar på skrot, jag avundas er.

Ni som bär en sommarklänning, går till frisören och som diskuterar sakligt och lugnt utan att bli helt flammiga av vrede, om ni bara visste visste vad jag tycker att ni är bra!

Ni som kan uppträda vuxet, ni som inte bär den där arga och motsträviga åttaåringen i er bröstkorg, ni som kan ha en burk kakor i frysen utan att äta av dem förrän ni får gäster, ni som inte känner ett extremt behov av att börja diskutera med er sambo precis när han har somnat. Till er säger jag grattis. Grattis för fan, era jävlar!

Jag tycker ni är så fina, så bra, jag avundas er och jag tänker rätt ofta att Slalomkungen borde ha fått en sådan kvinna istället. Hans liv skulle ha blivit enklare. Han skulle veta vart hans partner befann sig, hon skulle komma hem efter jobbet och stå där och rulla köttbullar med ett leende.

Ibland kommer inte jag hem efter jobbet.
Mina steg leder bort från busskur C och ner på stan istället, där jag köper sushi och lyssnar på människors historier. Eller så leder stegen till en liten samisk kvinna som har en underbar garderob som man får snoka i hur mycket man vill. Man får snurra runt framför spegeln i hennes hall medan hon försöker nåla och klippa oväderskragen som man ska få.

Ni som inte har den där lusten, den där extremt starka lusten att vara högljudd, springa gata upp och gata ner med knogarna efter asfalten, som en apa....
Ni som kan tygla ert språk, som inte säger ord som "dyngfitta" eller kryddiga svordomar...
Ni som dricker två glas vin utan att känna den där euforin stiga som glödande lava upp ur övre magmunnen...
Ni som klär i rött läppstift, som tycker barn är roliga och intressanta varelser och som lyckas hålla er bil städad.
Jag tycker ni är fantastiska.

Ibland ser jag inte alls tjusningen med barn!
De gör mig nervös.
Hur ska jag kunna hålla ett barn vid liv när jag har fullt upp med mig själv?
Varför har de så ljusa röster, varför skriker de så förbannat mycket, varför är de så bräckliga och snabba?
Jag tittar ner i vagnen där det ligger en liten, och jag känner inte det där moderliga och fantastiska. Förr gjorde jag det, men inte nu! När jag tittar ner i en barnvagn ser jag bara trubbel, oro och inställda äventyr.
Annat är det när jag ser en hund.
En kaskad av känslor bubblar upp, jag ser en fantastisk framtid, jag ser vänskap och kärlek och någonting som är fint och kravlöst. Flera gånger i veckan funderar jag att kidnappa en hund, som igår när jag såg en collie stå bunden utanför en affär. Jag ville så gärna knyta upp kopplet och ta hunden.

Ni som planerar möhippor med bravur.
Ni som stryker skjortor.
Ni som har vita sneakers.
Ni som pratar avslappnat om er gynekolog, inte för att jag har träffat någon levande själ som har pratat avslappnat om sin gynekolog, men det torde ju finnas någon i detta avlånga land...
Ni som orkar gå till gymmet före jobbet...
Vet ni, jag vill vara som er.

Ibland känner jag mig felplacerad.
Som om vår herre har tillverkat mig av en massa reservdelar som egentligen tillhör andra arter.
Det är som om mitt vänstra ben skulle ha suttit på en ranchägare i Texas istället, som om min rygg skulle ha tillhört en enuit på Grönland, mitt hjärta är en gorillas och hjärnan är en skränig kakaduas hjärna.
Och runt omkring mig går alla ni som fick alla delar i original.
Ni som inte har en lever från mekonomen..
Eller tapirs nervsystem.

Jag började dagen med en treo, två kaffe och en banan.
Jag har en diger lista med saker jag måste göra i detta hus.
Jag har varit på rymmen och jobbat i nästan tio dagar på raken, pendlat i minst 18 timmar under dessa tio dagar, blivit attackerad av romer och förföljd av en långhårig man.
Nu kör vi...
Jag vore tacksam om ni kunde avundas mig, så som jag avundas er, så det får uppstå någon form av balans.

Guds frid, må alla era vajor varit dräktiga!

/ Tvivelaktig figur

Jag kan se spåren av en fuktig hundnos på min fönsterruta...

Det är så mycket arbete överallt.
På jobbet flödar det över och man hinner inte se alla. Orden tar slut!
Här hemma är det också mycket arbete.
Och jag har blivit för trött för att köra bil.

Efter ett arbetspass kryper jag ihop i bussen med mina hörlurar och sen somnar jag innan bussen nått vasaplan för att ta upp fler resenärer. Väl hemma i obygden händer det att chauffören får ruska på mig för att få mig att kliva ur bussen.

Sen när det är dax att sova på riktigt så ligger jag klarvaken, Stirrar i taket, inbillar mig att jag har cancer, känner ångest, vill städa och sortera för att skapa någon sorts ordning.

När det har blivit för mycket arbete så avundas jag pensionärerna, sjukpensionärerna, de arbetslösa, de som "bara" behöver jobba 75%. Jag avundas de föräldralediga, miljonärerna, de sjukskrivna och de som studerar luddiga kurser på universitetet.
Jag tänker hemska saker. Jag sitter och studerar de skröpliga människorna och tänker "Din lyckliga jävel, du får sova hur mycket du vill. Ingen kräver att du ska vara aktiv 22 timmar/dygn".
En dag körde jag under en bro där det fanns en hålighet vid brofundamentet. Jag tänkte att där skulle man kunna krypa in med en filt för att sova. Ingen skulle se en där och man skulle kunna ligga där ett dygn i lugn och ro.

Jag är ingen elak människa, fast när jag är trött och bara har en näve full med timmar, som är mina, så kommer de ologiska tankarna.
När man inte har kraft att åka till jobbet och hellre vill få stanna hemma och odla sockerärtor så känner jag en avund mot dem som inte behöver åka iväg.
Jag skäms för det, för jag har också varit sjukskriven en gång och då hade jag bara en önskan och det var att få jobba.

2016 är året där jag får stryka punkter i min bucketlist.
Jag kommer att resa, om mindre än en månad så bär det iväg.
Jag kommer att få se en konsert jag drömt om sen 2013.
Jag kommer att få ett specialsytt klädesplagg jag velat ha i tusen år.
Mycket händer, men då måste jag först överleva våren.

När det blivit för mycket arbete så blir jag trotsig och arg. Jag kan slå knytnäven i bordet så dammet yr och jag tar alla konflikter som uppstår.
Ibland önskar jag nästan att vissa personer skulle konfrontera mig, att de skulle klaga på mig, att de skulle snyfta fram alla oförätter de ansett att jag gjort mot dem de senaste åren. Jag skulle göra slarvsylta av dem. Mina ord skulle slakta dem. Jag glömmer ju aldrig när nån jävlats med mig, eller tagit mig för given.

Nu ska jag kolla om nya shorts, svepa ett skvätt rosévin och sen sjunka in bland alla mina kuddar och sova. I morgon får jag hämtning 06.45 och flexar in en timme senare på jobbet. Lördag är jag ledig och sen börjar allt om igen...

/ Tvivelaktig figur.

P.S Missförstå mig inte nu, jag vill inte vara amputerad, sjukskriven, arbetslös och 64-år gammal.
Jag vill bara få ha lugn och ro!